adlersimalaysia

(2009-11-01)
Efter frukost åkte vi ute till flygplatsen för att möta Emelie efter sin nepalresa. När vi hade plockat upp henne åkte vi till Putrajaya, den administrativa huvudstaden. Där finns regering och alla departement samt myndigheter. Det är en stad som har byggts upp med oljemiljarder från ingenting. Där finns två jättestora muslimska tempel. Det ena rymmer 17000 bedjare, det andra 20000. Det senare är byggt helt i stål.

När vi hade blivit runtvisade i det äldre templet iklädda rosa rockar lämnade vi Putrajaya och åkte till Batu Caves. En buddistisk tempelanläggning i en jättstor grotta.



För att komma till grottan behöver man gå upp för 200 trappsteg, skapligt brant. Trappan lkantas av mängder av apor som försöker hitta godsaker som de kan sno av förbipasserande. Det första vi möttes av uppe i grottan var en kille med en albinmamba och en jättevaran som man kunde bli fotograferad med på sin axel. Vi tackade nej. I grottan finns flera minitempel där folk ber och utför diverse offerriter och annat.



En icke föraktlig mängd tuppar sprang omkring runt trappavsatsen.

När vi skulle gå ner från grottan utbröt ett hejdundrans åskväder och tidernas regnväder följde på det. När vi körde hem var det tur att minvanen var något förhöjd för annars hade det blivit blött inne.

Hemma igen packade vi våra resväskor, duschade och förberedde oss för hemresan. Konstigt 30 kg på utresan hade nu blivit 60 kilo. Damerna gick ner till Solaris för massage och/eller sk Wash And Blow. Calle, jag och Pär slutförde packningen och gick sedan också vi till Solaris. Vi gick in på den balinesiska restaurangen Ole-Ole Bali och tog ett bord där man sitter på kuddar på golvet. Mat beställdes och flera av oss fastnade för Ole Trio Combo. Det var en rätt med friterat bläckfisk, stekt kyckling, grillad fiskfärs och tre olika såser. Inte vare sig nudlar eller stekt ris så långt ögat kunde nå. En gastronomisk fullträff.

Mycket mätta och d:o belåtna packade vi bilen och for iväg mot flygplatsen. Incheckning gick bra så när som att vi inte kunde checka in på anslutningsplanet från London redan här. Vi tackade värdparet för deras engagemang att få vår semester att bli så lyckad som den blev, vinkade farväl och gick ombord på jumbojetten KualaLumpur.

Resan till London avnjöts till största delen sovande. Några partier schack, och något TV-program hanns med innan vi landade på Heathrow.

Vi hade flugit in en hel del av den försenade starten från KLIA, men det var ändå tajt till avgången av vårt BA-flight. Och riktigt spännande blev det när vi inte hittade vår avgång på den terminal där de sagt att planet skulle gå från. För att komma till den riktiga terminalen var det 20 minuters bussresa och nästa buss skulle gå först om 5 minuter.

Framme vid terminal 5 meddelar Check In-personalen att vår biljett inte gäller denna BA-flight utan en SAS-flight någon gång efter 13. Men vi hade ju ändrat bokningen? Jo, vår dokumenterade ombokning var förvisso riktig men inga biljetter hade tagits ut, och tills dess gäller de gamla biljetterna. På något sätt lyckades hon ändå hitta ut fyra platser på den i övrigt fulla BA-flighten och vi fick våra bordingkort. Sedan var det säkerhetskontrollen, och så nära total avklädning och en grundlig rektalundersökning har jag nog aldrig varit, men den nitiska kontollanten nöjde sig till slut med en fullständig utvärtesgenomgång innan han grymtande släppte mig vidare. 

Lätt jogg till gaten 10 minuter bort och den nästsista etappen på denna lyckade resa kunde påbörjas. Återstår gör att komma genom tullen och hitta biljetten till bilen på Benstocken.

När vi kommer hem skall det bli spännande att se vårt ny-målade och -tapetserade vardagsrum.

På Arlanda var det ina problem med baggage eller tull fast då jag skulle ta fram biljetten till Benstocken kunde jag inte hitta den. Deja-vu! Vi fick ändå ta bussen ut till parkeringen och försöka lösa ut bilen. Inga mutor behövdes tas till här utan det räckte med körkort.

Högertrafik vållade mig inga bekymmer och med endast ett kort korvstopp på Statoil kom vi snabbt hem till vårt nya vardagsrum.

Detta avslutar denna reseblogg

Vil ni få lite fylligare information om Malaysia i allmänhet och KL i synnerhet gå gärna in på Evas blogg, evalinder.blogg.se . Där finns mycket läsvärt.

Vid pennan Thorsten Adlers  

(2009-10-31)
Pär hade kommit hem under natten från Indonesien. En sen morgon avslutades när vi begav oss av mot Melaka. Vi stannade på flygplatsen för att äta lunch på en Food Court. Jag letade efter något nytt att äta och fann Nasi Goreng USA. Det vill säga Kyckling med stekt ris The American Way. Inte så illa, faktiskt. 

Efter maten skulle bilen lösas ut men själva biljetten gick inte att hitta. I biljettkassan räknade expediten ut vad det skulle kosta inklusive 50 dollar i straffavgift. Han räknade på en papperslapp och kom fram till att det skulle kosta 250 RM (dollar är uppenbarligen bara ett annat namn för den inhemska valutan). Fast det gick inte att betala vid kassan för man var tvungen att fylla i ett formulär och expediten menade att han var tvungen att följa med och se bilen. –Ja, ja en sådan bil, utropade han när vi såg bilen på avstånd. Då kan vi återgå till kassan. På vägen upp lät expediten mena att det kanske räcker om det erlägg 160 RM kontant, i hissen. Sagt och gjort, och som av en händelse hade han en utkvitterad biljett i fickan. Pär kunde berätta att även polisen kunde föreslå kontant betalning då de stoppat en för någon förseelse. Som alternativ till att behöva hänga med till polisstationen.

Vi hade hoppats komma till Melaka medan det var ljust, men pga att en taoistisk tempelceremoni som infaller vart femte år inföll just denna dag, var vägarna igenproppade av bilar och karnevalståg. Alla landets taoister hade uppenbarligen samlats här och tillverkat fordon och tempelkopior för att sedan marschera i tåg runt om i staden.

Kreationerna var vackra och imponerande, men tyvärr hade jag glömt minneskortet hemma så det blev inga bilder och bilderna med kamern gör dem inte rättvisa.



När vi hade lyckats hitta en parkeringsplats gick vi runt i omgivningarna. Det finns ett fort som portugiserna reste när de kom hitseglande 1511. Sedan kom holländarna runt 1600 och de lämnade efter sig ett torg och en staty. Ytterligare lite senare kom engelsmännen. Det intressanta med Melaka är förstås sundet mellan Malackahalvön och Sumatra, sk Malackasundets, som lär vara det mest trafikerade sundet i världen.

Staden Melaka är ett av världsarven.

Från fortet gick vi ner i stan och vidare till China Town, en del gick hela vägen andra åkte cykeltaxi sista biten.



En mycket pittoresk och mysig stad med vackra hus längs Melakafloden. Och China Town var mycket mera relaxed än i KL, utan påflugna säljare som försöker tjata sig till affär. Efter att ha spatserat gatorna fram och tillbaka ett tag gick vi in på en holländsk restaurang och beställde kyckling-lasagne. Den smakade riktigt uselt. Tanke: Välj alltid kyckling med ris.

Eva körde oss hem förtjänstfullt i mörkret och regnet, och vi ramlade i säng någonstans efter 2 på natten.

 

(2009-10-30)
Tre dagar kvar av vistelsen i tropikerna. Nu gäller det att göra de goda affärer som bjuds innan det är försent. Efter morgonbestyren lastade vi in oss i två teksi-bilar och åkte till teknikaffären vi var i för en vecka sedan. Vi orienterade oss till datoravdelningen på plan 2 och frågade runt bland stånden efter bra erbjudanden. Windows 7? Med eller utan installations-CD? 12”? 2,1GHz? RAM? Disk? Dual Core?  Bluetooth? Firewire? Office?



Många är frågorna man behöver ha svar på. När vi kom till den tredje disken tyckte vi att vi fick ett bra erbjudande på en Dell-maskin och påbörjade förhandling. När prutstegen kom ner till 20 RM var det lika bra att skaka hand. En liten handpenning erlades och vi åkte ner till nedre gatuplanet till en Food Court. Idag blev det japanskt. En del beställde sushi, jag kyckling med ris. Efter maten åkte jag upp till dataplanet för att hämta de preparerade lap-toparna, bara för att omgående behöva åka ner de fem våningarna igen och ta ut slutlikviden på ställets enda ATM. De tog nämligen 3% i avgift vid kortbetalning och det var inte intressant. Med välfylld plånbok åkte jag upp de tre grundplanen och de två våningsplanen, kvitterade ut två laptops med tillbehör, och lämnad en överlycklig försäljare glatt vinkandes i sitt lilla bås.

Med mer än nöjda barn sökte vi upp ett par taxi som tog oss tillbaka till bostaden för avlastning och sedan vidare till fågelparken. Fågelparken är en fantastisk anläggning mitt i staden där de har spänt upp nät över ett jättestort område och därunder finns alla möjliga olika fåglar. Örnar, hornbills, emus, papegojor, påfåglar, kycklingar mm. Även sköldpaddor, fiskar, apor och råttor fanns i inhägnaden. Vid några stationer fick man mata fåglarna eller fiskarna.

Närmare två timmar spenderade vi på området och när den dagliga åskan blev för påträngande och nederbörden ökade i omfattning fann vi för gott att ta taxi från stället och styra kosan hemåt.

Väl framme vid det lokala centrumet Solaris slog vi oss ner på en indisk restaurang och beställde in middag. Chicken Tikka med nanbröd blev det kulinariska valet för egen del.

Mätta och belåtna gick vi upp i lägenheten och började utforska dagens inköp. Några gick ner till den lokala dvd-butiken och köpte kopior av några sevärda filmer. En av dem tittade vi på redan samma kväll, Slumdog Millionaire.

 

 

(2008-10-29)
Vi släpade oss upp vid niobläcket, och efter att jag med sorg hade konstaterat att Hammarby nu kommer få lämna Allsvenskan (Tack Trelleborg!  Vad skulle det där vara bra för?) åt vi frukost. Eva åkte för att se Julia uppträda i en Halloween-pjäs och vi tog en taxi till Little India. Som vanligt fick vi hoppa i och ur ett par bilar innan vi hittade en förare som var villig att köra på taxameter. Väl framme i Little India fick vi lära känna ett mycket trevligt butiksområde.



Betydligt mera avslappnat än China Town. Och lägre priser. Här hittade jag några skjortor som inhandlades och vi köpte även lite annat smått och gott. Fast när Calle blev rastlös och fick ett kraftigt sug efter fisk-spa började vi söka efter dylik anläggning. Uppenbarligen fanns de närmaste i området kring China Town så vi travade iväg ditåt. På vägen besökte vi ett apotek och köpte halstabletter och paracetamol för att dämpa Saras inledande flunsasymptom.



Mitt i China Town bakom ett väskstånd hittade Calle en fisk-spaleverantör. Vi klev in och bad om några olika behandligar. Calle och jag valde fisk-spa medan tjejerna gick in för fotmassage.





Jag blev övertalad att samtidigt genomgå en axel-, rygg- och nackmassage av en liten spinkig kinesiska.



Med alla sina c:a 45 kilo lyckades hon hitta flera ömma punkter på mina axlar allt medan hon upprepade mantrat -Dis is no good. Welly tenns. Hennes korta orsaksanalys löd -Kompjute? Trots knytnävshugg och karateslag ansåg hon inte att hon hade kunnat nå önskat resultat utan föreslog kinesmetoden Cupping, vilket hon naturligtvis omgående kunde leverera. Jag tackade dock vänligt nej. Sara kompletterade sin fotbehandling med en manikyr och nagelmålning.



Eva anslöt och blev genast värvad att genomgå just en cupping-behandling. En halvtimma senare kom hon ut från källarrummet med ryggen full av decimeterstora mer eller mindre illröda sugmärken. 
Medan Calle och jag väntade på att behandlingarna skulle slutföras botaniserade vi bland stånden i China Town och jag roade mig med att pruta ner en datorväska (Samsonite!?) från 180 RM till 80 RM. Förmodligen var det ändå ett våldsamt överpris. 
Vi åt lunch på Central Markets Food Court



och för att variera valde jag en thailändsk kyckling-och-ris-rätt.
Eva åkte för att hämta Julia som hade kommit hem från skolan och vi bestämde att mötas vid fågelparken. Vi fortsatte att utforska Central Market och hittade bland annat en mobilsmyckeshandlare som fick leverera. 





När vi väl hade slitit oss från denna, lyckats hitta en taxi till överkomligt pris och förflyttat oss i densamma hela vägen genom stan så var klockan endast någon timma till stängning och det var för kort tid kvar för att hinna se stället ordentligt. Alltså bestämde vi att postponera fågelbesöket och istället åka hem och pyssla.
Taxikartellföreståndaren vid fågelparken hade bestämt att den sträcka vi ville åka skall kosta hela 25 RM, och stärkta av vårt tidigare framgångsrika prissänkarknep satte vi näsan i vädret och marscherade därifrån. Det vi inte riktigt hade kalkylerat med var att det inom promenerbart avstånd förmodligen bara skulle gå att hitta taxibilar som hörde till kartellen. Dessutom såg det ut att börja regna när som helst. På vår jakt efter droska gick vi förbi en pågående brölopsbildfotografering och vad jag inte begrep var varför de valde att ha en gallergrind som bakrund. 



Efter 25 minuter hade vi hittat två bilar och påbörjat färden mot Kiara Ville Condominium. Båda förarna nöjde sig med 20 RM. Tips till taxichaufför: Här anför man som argument varför inte taxameter skall användas att det finns risk för köer.
Väl hemma på våning 27 sammanfattade vi dagens inköp och flera satte sig och tittade på en film. Calle och jag gick ner till gymmet och lyfte lite skrot. Jag passade på att springa 4 km på löpbandet, något snabbare än senast (10 km/h). Jag sprang barfota, i bästa Abebe Bikila-stil, och mina redan ordentligt fiskätna fötter kunde inte motstå att spricka upp kring tårna. Efter några biceps- och tricepsövningar hoppade vi i bassängen och svalkade oss innan vi hissade upp oss halvvägs till månen igen, tog en kvällsöl (och en kvällsvatten) och gick till sängs.
 

(2009-10-28)
Redan vid halv sju gick vi upp för att se när trumpetarnäshornsfåglarna (Hornbills) utfodrades.



Förstås träffade vi också på en massa apor.



Efter frukost lastade vi in oss i fångtransporten igen och blev skjutsade till samma båt som vi åkte på rundtur med. Båten tog oss ut till en fiskfarm där vi fick se en massa olika fiskar, Red Snapper, Sandalfisk, Ödlehaj, Groupie mm.






När vi kom åter till resorten solade och badade vi i någon timme innan vi gjorde oss i ordning och checkade ut och skiljdes från 9000 kr. 
Taxin fick köra oss till Pangkor stad och han ville inte ha mer än 20 RM. Vi blev sugna på ett mellanmål och gick fram till ett stånd där en snubbe stod och stekte pannkakor med socker, krossad mandel och någon Sweet Corn-röra på. Vi köpte ett gäng sådana för 60 cent styck. De var mycket goda.



Inspirerade av vårt lyckade försök att äta suoerlokalt beställde vi juice av frukten yam-yam i ett angränsande stånd. Det smakade inte bra och muggarna förpassades snabbt till en närliggande sophink.
Färjan som skulle ta oss iland avgick halv fyra och när vi kom fram köpte vi bussbiletter och åt vi varsin kyckling med ris eller nudlar innan vi fick borda bussen. Bussen var en riktig supermodern lyx-coach med stora vräkiga säten som man kunde justera i det närmaste till vertikalt läge.



Bussresan förlöpte väl förutom en incident rätt tidigt under resan då en motorcyklist skrapade sidan av bussen. Busschauffören gick i taket alldeles och kallade fram folk som fick vittna och notera registreringsnummer. Efter en mängd upprörda telefonsamtal kunde så färden fortsätta mot KL. Min Back Pack-rutinerade fru har insisterat att vi bär omkring på till synes överflödiga koftor och de kom väl till pass i den intensivt Air Condition-kylda kupén.
När vi kom till busstationen i KL hoppade vi raskt in i en taxi och bad att få komma till Mont Kiara, fast vi hade fått lära oss att det är klokt att kräva taxameter. Någon sådan hade inte denna bil och föraren tyckte att 30 RM var ett lämpligt fastpris. 15 var vårt bud. Efter lite resonerande kom vi fram till att vi inte kunde mötas så det var bara att lasta ur bilen. Andra förare erbjöd resor för samma pris som den första eller högre. Vi tackade artigt nej och dök in på en KFC och beställde några frayade chickens. Mätta fortsatte vi vår jakt efter prisvärd taxi och efter ytterligare några skambud lyckades vi stoppa en taxi som utan anmodan satte igång taxametern. Framme vid destinationen KiaraVille stod mätaren på 11,60 RM.
Eva tog emot och vi spenderade en stund med att erätta om dagarna sedan vi sågs innan det var dags för säng. Pär väntades hem någonstans vid midnatt från Jakarta.

(2009-10-27)
På morgonen satt jag och skrev lite på vår balkong och när jag gick in för att ringa in till barnen hoppade en apa in på balkongen och travade in på rummet. När jag försökte schasa bort den visade den tänder och antydde att den vill slåss. Det enda vapen jag kunde hitta inom räckhåll var min sandaler och när jag hade visat jag kunde gå till motanfall fann apan för gått att retirera och istället hoppa över till barnens balkong. Snabbt ringde jag in och sa åt dem att låsa sin balkongdörr.

Efter frukost tog vi taxi till en strand som ligger en vik bort från oss. Den låg innanför den ö vid vilken vi hade simmat bland färgglada fiskar dagen innan. Stranden var jättefin men helt öde utan tillstymmelse till badgäster.



Det hindrade inte oss från att lägga oss på en del av den och tillbringa någon timma med solande och letande av fina koraller och snäckor. En del snäckor fanns det liv i.



Den enda verksamhet som fanns längs stranden var en vattenskoteruthyrare, och för att bidra till hans omsättning hyrde jag en skoter i tjugo minuter för 70 RM och körde runt ömsom med Sara, ömsom med Calle.



Skoteruthyraren hade sitt hudjur runt halsen, en anakondaunge, och den fångade Saras intresse och gillande.

När vi var färdiga med denna strand fortsatte vi längs kusten söderut till ett litet samhälle där intill. Här fanns det några t-shirt- och souvenirförsäljare som fortfarande hoppades att säsongen skulle ta fart igen. Vi åt lunch på en kinesisk krog och det blev en garanterat ’not spicy’ kyckling-med-nudlarrätt som fick piri-piri att verka starkt som kranvatten.

Vi tog en taxi tillbaka till resorten där vi softade en stund med bad, bloggning och läxläsning. Vi bokade in oss på fiskfarmturen följande dag. Calle fick syn på en varan som strosade runt på poolområdet. Jag skyndade dit och förevigade den på minneskortet.



Dessutom fick jag några närbilder på husfågeln Hornbill.

När vi hade duschat och laddat kamerabatteriet beställde vi återigen en taxi och åkte med den till ett samhälle yterliggare en bit söderut, fortfarande på västkusten. Samhället heter Coral Bay. Vi gick längs strandvägen och studerade omgivningarna. Till slut landade vi i en souvenirbutik och barnen köpte några småsaker. Själv hittade jag ett par Ray-Ban för endast 32 kronor. Vilket kap!

För de är väl äkta?

Nöjda med våra inköp fortsatte vi vår promenad. De enda fordon som verkar finnas på ön är taximinibussar, motorcyklar och en asfaltsläggare. På motorcykel åker man sällan färre än två personer, ofta tre eller fyra, ibland fem. Rena familjebilen, alltså.



För middag hittade vi en kinesisk restaurang och på menyn idag stod det kyckling med ris.

Efter middagen åkte vi hem, spelade ett par partier biljard, lyssnade lite på filippintrion och gick sedan och la oss.

 

(2009-10-26)
Vid halv tio hade vi lyckats samla ihop styrkorna något sånär och tog oss ann frukosten. Idag hade de bytt omelettkock till en ännu långsammare. Men, vem har bråttom? När vi hade blivit ivägkörda från buffén checkade Linder ut och flyttade över sitt baggage till vårt rum. Vi lastade sen in oss i ett fångtransportliknande fordon och blev skjutsade rakt över ön till den nordöstra spetsen och en färjeterminal. Vid kajen låg en motorbåt med två besättningsmän som vi bordade tillsammans med fem andra turister. Motrobåten drevs fram av två utombordsyamaha på vardera 200 hästar.



Vi inledde så turen runt ön och när intressanta saker dök upp stannade vi och föraren berättade vad det var vi såg. Bland annat stannade vi vid ett örnnäste och vi såg också ett femtal havsörnar cirkla omkring i luften. Vi åkte förbi några fiskodlingar där de odlar snapper-fisk. När vi närmade oss staden Pangkor dök det upp båtvarv där de tillverkar stora träfiskebåtar (kostar runt 3 miljoner kronor) och längs kusten låg sedan exemplar av dylika båtar förtöjda, nyss hemkomna efter morgonens fisketur.



När vi kommer till staden Pangkor får vi gå iland och strosa runt bygden i 45 minuter. Vi hade ju redan sett stadens två gator så vi valde att gå lite i utkanterna och se områdena där folk bor.




Både längs fastlandskusten och så småningom längs Pangkor-kusten ser vi semesterresorter av skiftande exklusivitet. Riktigt lyxigt blir det när vi har rundat öns sydspets och kommer till den lilla privatägda systerön Pangkor Laut. Där finns det en anläggning som bara är öppet för par (singlar och folk med barn göre sig ej besvär) och ett annat där familjer med barn äldre än fem år är välkomna. 2000 RM per natt och person är bastaxan på de här ställena.



För att gästerna inte skall behöva beblanda sig med lokalbefolkning under sin semester finns det en helikopterplatta på ön vartill det går resor direkt från flygplatsen i KL. På norra änden av lillön finns det ett riktigt extravagant ställe som frekventeras av celebriteter som Beckham och Pavarotti. Här betalar man 2000 USD per natt. Fast då får man egen pool, egen kock och egen personal.

På den fortsatta vägen längs Pangkors västkust ser vi den lågbudgetby som vi åkte genom med taxin. Här finns en restaurang specialiserad på seafood som vi blir rekommenderade.

Efter ytterligare en bit stannar och ankrar båten vid en klippformation och vi ikläder oss cyklop och hoppar i spat, beväpnade med bullar. I vattnet får vi sällskap av miljontals färgglada småfiskar och de blir särskilt intresserade av brödbitar som släpps. Vi ett tillfälle var det en fisk som missade brödet och istället högg mig i fingret och det gjorde riktigt ont. De flesta fiskarna var runt decimetern i längd men det fanns även större fiskar som anmälde intresse. Den största jag såg var nog 50 centimeter lång.



När vi hade tömt ut förrådet av bröd och bullar fortsatte vi färden norrut. Och efter ytterligare någon vik kom vi så till vår egen. Båten ankrade på stranden och vi vadade i land.

Efter att Linders hade fräschat till sig något åt vi lunch och tog sedan farväl när de lastade taxin som skulle ta dem till färjeläget i Pangkor.

Vi skulle få fortsätta vår vistelse utan ciceroner. Till att börja med tog vi det lugnt med lite läxläsning och bloggning. Calle och jag gick till rummet för att byta om till golf och då såg vi genom balkongfönstret ett tiotal apor på balkongen. De var ute på sin dagliga matraid där de svingar sig från balkong till balkong och genomsöker dem efter ätbart. De försöker också ta sig in i rummet genom att hänga på dörrvredet och har man då inte låst dörren blir det öppen gata för dem in. Ombytta och klara hyrde vi ett golfset och betalade 45 RM i Green Fee och begav oss ut på anläggningens golfbana.



Det jag först trodde var en 18-hålsbana visade sig vara en 3-hålsbana fast med tre olika utslagsplatser på vardera hål och därför kallar de det en 9-hålsbana. Fairway lämnade väl en hel del ytterligare att önska vad gäller jämnhet, men detsamma kan sägas om mitt spel. Calle fick dock in några ordentliga fullträffar. En projektil från hans klubba träffade ett träd och sedan taket på ett bostadshus som låg gömt i buskarna. Ingen skada verkade dock ha skett. På golfturen träffade vi på några sköldpaddor.

Åter till receptionen och efter ett snabt dopp i poolen fick Calle skriva på sin dagbok.

En ståtlig påfågel marscherade plötsligt in i foajén och gick fram receptionsdisken som om han ville boka rum.



Vi hade svårt att bestämma oss för om vi skulle stå fast vid vår anmälan till Night Fun Fishing. Tydligen skulle man bli ivägkörd till ett färjeläge och där sitta och spöfiska i halvannan timme. Enligt en förstå-sig-påare var den aktuella ebb-och-flod-korrelationen inte optimal för fiske varför fångsten kanske inte skulle bli så stor. Dessutom blåvägrade Sara att följa med. Efter lite övervägande bestämde vi oss för att hoppa över fisket. Och tur var väl det då tidernas åsk- och regnväder utbröt klockan 9, precis då fisket skulle ha börjat.

Vi badade lite mer, åt middag på hotellets restaurang och spelade lite biljard innan vi somnade till filmen The Lake House.

 

(2009-10-25)
Närmare halv tio kom vi ner till frukosten. Den var minst lika komponentrik som den i Taman Negara, fast omelettkocken var betydligt långsammare här. Vi har en tendens att bli upplysta att köket snart stänger, så även denna morgon. Efter ett kort besök på rummen gick vi så ner på stranden och tog några solstolar i besittning. Förmiddagen var en smula mulen men alltjämt behaglig. Även denna dag höll havet och poolen anmärkningsvärd hög temperatur.

När vädermakterna antydde att de tänkte skölja regnvatten över oss passade vi på att ta en kortare öl- och kafferast för att sedan komma tillbaka till strålande sol. Vi växlade mellan aktiviteterna bokläsning, poolbad, havsbad och vykortskrivning. Ett av eftermiddagens resultat blev makabert kräftröda anleten.

När klockan blev ungefär 3 övergick vi till allmän läxläsning och rumsbyte. Vi hade nu fått de rum vi egentligen skulle ha haft från början. Rummen ligger på något som kallas Ocean Wing och är modernare än de andra. Vyn över havet är bättre också. Fotfarande delar de tre barnen rum och ett föräldrapåbud säger att ikväll får tjejerna sten-sax-påsa om vem som sover i extrasängen.

Efter dusch och ombyte beställde vi fram en taxi och det visade sig bli med samma chaufför som körde oss från hamnen. Vi angav Pangkor som resmål och han körde samma väg som tidigare, dvs längs östra kusten. Vi åkte genom jättefina små samhällen, ofta kinestypiska. När vi kom fram tipsade chauffören oss om den enda restaurang som finns i stan, Anchor. Och när vi ville betala sa han att han kunde köra hem oss efter besöket så kunde vi betala då. Men, vi vet ju inte hur länge vi vill... Inga problem!

När vi hade givit upp försöken att få betala resan strosade vi runt bland souvenirbutiker och fiskaffärer. Extremt populärt måste det vara med torkade småfisk.



Några t-shirts inhandlades samt flip-flops. När vi hade spatserat de enda två gatorna som fanns fann vi för gott att uppsöka Anchor och be om menyn. Flera spännande rätter fanns och några beställde vi. Alla blev nöjda. Till och med katterna.

Någon sa –Kanske dags att åka hem? Och vips stod där en rosafärgad taximinibuss med vår chaufför vid den öppna dörren. Återfärden gick längs den västra kusten och här fanns lite fler turistställen och en del lågbudgethotell (60 RM för ett dubbelrum).

Tillbaka på resorten (re’sårten) tog vi oss till dansbaren och beställde in några drinkar. Ungarnas favorit, Shirley Tempel, flödade. En svenska som vi hade träffat under dagen anslöt till vårt bord, och under någon timma dansades det till samma filippinska trio som kvällen innan. Jag och Pär och ungarna spelade biljard några omgångar.

(2009-10-24)
Uppstigning vid 8 och efter frukost packades det sista innan vi lastade bilen och gav oss iväg mot kuststaden Lumut. Vi stannade på en bensinmack för att ta ut pengar och då kunde jag konstatare att en liter 95-oktanigt kostar 3,60 kronor.  Bilresan var intressant då vi passerade genom flera malaytypiska samhällen. Ännu intressantare blev det av att vägsträckningarna inte stämde med kartan och att vägskyltar liksom var utkastade på måfå utan att deras tolkning hade någon motsvarighet i terrängen.

Strax innan Lumut stannade vi vid en McDonalds och intog varsin meny. Här var McDonaldsindex 16 kronor. Det kan tydligen variera inom landet. I bilen igen och så rullade vi ner till färjeläget, parkerade bilen, köpte biljetter till färjan och bordade densamma. Inuti påminde färjan om en tågvagn med teatersittning, fullastad med mest indier som verkade pendla mellan ön Pangkor och fastlandet. Vi åkte färjan i 15 minuter över till mämnda ö och staden med samma namn. Väl i land tog vi en av trettiotalet taximinibussar som stod på taxihållplatsen och åkte med den genom en extremt kuperad terräng. Ön som är väldigt liten mäter bara 2 km tvärs över, och den enda vägen är 20 km lång och går runt ön. 30 RM senare släpptes vi av vid vår resort. En mycket trevlig anläggning precis vid kusten med en 18-håls golfbana på bakgården. När vi kom till receptionen beklagade hotellet sig att det hade strulat till det så att vi inte kunde få rum på den delen av anläggningen som vi hade beställt första natten. Som kompensation skulle de bjuda på middag samma kväll.

Vi hade två rum och Linders ett rum med extrasäng. Ungdomarna bestämde att de tre skulle ha trebäddsrummet så fick vi vuxna dela på de två dubbelrummen. När vi hade etablerat oss i rummen bytte vi om till badkläder och ramlade ner på stranden. Havsvattnet var varmt som i en jacuzzi, och poolerna var inte kallare. 27, 28 grader är ingen överdrift. Vi provade poolbaren genom att beställa en uppsättning drinkar och få de levererade till solstolen. Jag tolkade ett erbjudande som att man fick två likadana drinkar till priset av en, när det i själva verket var köp två likadana drinkar och få en till gratis. Men va sjutton, även en karl kan ju tycka om Lady’s Love.

Efter dusch och kontemplation samlades vi och begav oss ner till restaurangen. Buffé var modellen för dagen och eftersom det var gratis snålade vi inte med portionerna. Mäkta mätta flyttade vi oss därefter upp en våning där en trio bestående av en korpulent malay (?) och två trådsmala filippinskor framförde covers. De var riktigt klämkäcka, och efter lite övertalande fick de upp även oss nödbedda svenskar på dansgolvet.

Pär och jag spelade ett par matcher foosball, och vi fick reda på att de hade gratis Wi-Fi inom receptionsområdet Sängdags.

 

(2009-10-23)
Uppstigning 7. Per och jag gick ner till gymmet och sprang i 25 minuter på löpband. Pär hann 6 km (14 km/h) och jag nöjde mig med 4,5 km (9,5 km/h). Därefter doppade vi oss i poolen och sedan var det frukost. Pär skjutsade oss till en matmarknad och körde på vägen förbi området Kurvan där såväl IKEA som Ikano har sina verksamheter.



Eva mötte upp på marknaden och visade oss sina favoritställen för krydd-, kyckling-, grönsaks- och sommarklänningsinköp. 



Vi köpte med oss några påsar kryddblandningar och Sara försökte pruta ner en tuff topp med 30%. Prutningen misslyckades och Sara gick därifrån utan nya kläder.

När vi var klara med rundvandringen gick vi till en lokal restaurang och beställde roti på flera sätt och vis. Roti med banan, roti med vitlök, roti med ost. Till rotin får man några röror att doppa brödet i av varierande styrkor.



Efter maten åkte vi taxi hem och bytte om till bad. Ett par timmar solade och badade vi och lekte vattenlekar. Jag försökte åter igen börja läsa en skönlitterär bok men somnade som vanligt efter ett par sidor. Den här gången var det Barack Obamas Min far hade en dröm. När jag vaknade kunde jag konstatera att hudflagningen nu har antagit fullstora proportioner. Mer hud ramlar av än som stannar kvar. Till nästa gång: Sola inte mer än 20 minuter första dagen, och gärna med lite solskydd!  



Ackompanjerat av dagens åskväder och skyfall kom Pär hem från jobbet med en nyhyrd minivan. Vi lastade vanen och åkte till Julia och Emelies skola , International School of Kuala Lumpur. Efter mindre protester gick Julia med på att visa oss runt på skolan. Skolan har elever från 12 år till 18, och Emelies klass skall idag åka väg på en klassresa till Nepal. Vi har med oss hennes packning och skall vinka av henne och hennes klasskompisar när de åker iväg mot flygplatsen. Först skall de flyga till Bangkok for att imorgon flyga vidare till Katmandu. Under en vecka skall de undersöka Nepal.

 

Efter avvinkning åkte vi till China Town och prutade till oss en massa skor, shorts och tennisskjortor, någon klocka och en keps. Kepsen var nog den största procentuella prutningen, från utropet 65 RM till slutpriset 20 RM. Och det gick på 10 sekunder.

 

När vi hade köpt det vi ville i China Town bordade vi vanen igen och åkte till stans utkant där vi hade bokat bord på en indokinesisk restaurang Tamarind Springs. Vi avnjöt en mycket god middag med många spännande smaker.



Vid betalningen råkade jag ut för fenomenet att jag dels fick knappa in kreditkortets pinkod samt signera slippen. Vid ett tidigare tillfälle då samma sak hände och jag försökte antyda att det borde räcka med en av signeringsmetoderna fick jag till svar: -This is the Malaysian way.

Nåväl, efter maten åkte vi hem för att började förbereda sol- och badresan imorgon, och på vägen kunde vi skåda Kuala Lumpurs skyline från en ny vinkel.

 



 

(2009-10-22)
Dax för återfärd till KL. Utcheckning och frukost sedan var det bara att lasta på oss på en båt och åka en tvåtimmars resa nedströms. Samma vyer, samma vattenbufflar, samma träsmak i arslet.



Och sedan samma buss och samma guide. Men denna gång var guiden helt tyst.

När vi kom till KL möttes vi av ett hejdundrans åskväder och skyfall, och våra planer att strosa runt och hitta något att äta förbyttes snabbt till att så snabbt som möjligt hitta en taxi och ta oss ut till Mont Kiara, där vår värdfamilj bor.

Eva mötte oss och bjöd på en enklare lunch. Efter lunchen ägnade vi oss åt diverse tidsfördrivande aktiviteter såsom bloggning, läxläsning, helikopterflygning, klädtvätt, middagslagning etc.

När Emelie och Julia och Pär kommit hem åt vi en förträfflig middag av Cuisine Suédoise: pannbiff, kokt potatis, lingonsylt och brunsås.

Kvällen ägnade vi åt att träna i gymmet, ta ett kvällsdopp i poolen och titta på bilder från resan.

(2009-10-21) Revelj 7:30 och darefter utforskning av hotellfrukosten. Den var helt OK. Kock som steker din omelett enligt dina onskningar, bacon, rostat, juice, prinskorv och allskons malaysiska ratter. Brattom till samlingen infor Jungle Trakking. Tillsammans med en guide promenerade vi hogt upp i bergen (370 meter) och pa vagen sag vi en massa spannande vaxter och djur. Giant Timber Ants, Chikador, lianer, trad som de far pilbagsgift ifran mm.



Hogst uppe var det en vacker vy over djungeln. e

På vägen ner gick vi den sk Canapy Walk vilket är en 300-400 meter lång hängbro. Som högst gå den 60 meter över marken.

Nu hade jag blivit sams med makroobjektivet.



Val åter till resorten bytte vi t-shirt och innan lunch bokade vi en tur på vårt hotell till nomadfolk. Nar vi kom over till restaurangen pa andra sidan fann vi att de gjorde samma tur fast mycket billigare, och dessutom skulle vi kunna hinna med en safariresa om vi bokade med dem istallet. Sagt och gjort..

Turen till nomadfolket var intressant. Vi fick lara oss hur de gjorde eld med rep och pinne (fast alla hade en Bic-tandare i fickan!), och hur de tillverkade blåsrör av bambu, och pilar. Dessutom fick vi provskjuta rören och det gick faktiskt ganska bra.

Efter dusch och en kort vila at vi middag pa vart nya stamstalle LBK. Efter att ha fortart en ny variant av kyckling och ris fick vi kliva ombord pa en Land-Rover tillsammans med en engelsk familj och forare och guide. Alla, utom foraren, satt utomhus. Barn och guide på taket, och föräldrar på flaket.



Vi blev sedan runtkorda i palmodlingar pa jakt efter vilt. Det forsta vi fick erfara var ett riktigt malayiskt skyfall sa att vi blev harligt blota. Under turen i sag vi kungsfiskare, leopardkat, sandorm och groda. Guiderna var otroligt duktiga pa att upptacka djur i fart och morker.

Efter en fullspackad dag var det skont att komma i sang.

(2009-10-20)

Nagot forsenade vaknade vi och fick skynda oss att uppvakta Emelie pa hennes 15-arsdag. Som seden bjuder marscherade vi in i hennes rum sjungandes jamahanleva-sangen, och som seden ocksa bjuder latsades hon sova tills vi kom in. Efter gratulationerna och presentoppningen at vi frukost och packade det sista infor var djungelresa. Per skjutsade oss till bussen som tog oss pa en tre timmars fard upp i bergen. Det vi kom till var en flodbatsstation dar vi anmalde oss, at lunch och gick pa toaletten.



Sedan latsades vi ombord pa en flodbat som tog oss nastan tre timmar uppfor floden.



Det var en spannande miljo langs floden men efter 20 minuter blev det ganska enformigt. Det vildaste vi sag i djurvag var en hord tama vattenbufflar. Man kunde inte hjalpa att nicka till korta stunder.

Sa smaningom kom vi fram till Taman Negara.



Vi gick av och blev tilldelade rum, och sa fick vi boka de utfarder vi ville delta i. Nar vi hade kommit till ro tog vi en drink i baren, och konstaterade, som vi hade blivit tipsade, att priserna var riktigt hoga. Men det finns rad. Nar vi skulle ata middag tog vi taxibat over floden till en av 4-5 stycken pontonrestauranger och dar var priserna dem vi vant oss vid pa denna resa.

 

Nar vi atervandit fran maten var det dags att ta pa sig gymnastikskor och forbereda sig for Nite Jungle Walk (stavas precis sa). Vi traffade var guide utanfor receptionen och vagleddes av honom pa en tva timmars promenad genom morka djungel. Guiden var fenomenalt duktig pa att upptacka alla mojliga kryp langs vagen. Vi sag spindlar, stora myror, termiter, faglar, skorpioner, hjortar, tusenfotingar, syrsor, vandrande pinnar mm.



Fast jag blev aldrig riktigt sams med mitt nya macroobjektiv. 90 kronor per huvud kostade promenaden och var mycket prisvard.

 Dusch och chips och sangdax. Imorgon borjar Jungle Trekking klockan 08:30.

 

(2009-10-19)
Efter en smakfull frukost med bl a av huhållerskan Linda nygräddade pannkakor tog vi oss ner till poolen och intensivsolade någon timma (lite mindre bild på begäran).



Lunch intog vi på en lokal indisk restaurang och det som beställdes in var varianter på ris och kyckling, och pannkakor eller roti canai som det egentligen heter. Det har blivit ungarnas favorit och kommer tillsammans med en currysås. Som vanligt på muslimsk restaurang serveras inte öl. Suck!



Sedan bar det av mot Times Square i 2 taxibilar. Taxiresan tog väl uppåt 30 minuter och kostade 30 kronor. Och taxichauffören var bekant med såväl Stockholm som surströmming. 

Times Square är ytterligare ett shopping centrum med affärer i 7 våningar. De billigaste längst upp och de exklusiva märkesbutikerna längst ner. Och som vanligt finns det mycket att välja på i billigaffärerna men det är först på mittenvåningarna som man börjar hitta saker som håller tillräckligt god kvalitet. Dessutom är man så trött då att det är lätt att bli övertalad om prylar förträfflighet. Till slut hade det handlats jeans, t-shirts, helikoptrar, shorts, kameraobjektiv, maskaror och lite annat smått och gott. När det gäller kameraobjektivet gick jag in för att köpa ett 18-250 mm objektiv och kom ut med ett 9 mm d:o. Jag är mycket osäker på om det var en bra affär. Men varför forska i det?

Om någon är intresserad så söker de folk i var och varannan affär (1RM = 2SEK)

Efter flera timmars shopping anslöt Pär och Julia som hade haft arbets- och skoldag och vi gick till den stora inomhusnöjesparken i köpcentret. Där  betalade vi in barnen för 90 kronor styck så fick de åka en massa karuseller och annat under en dryg timme. Det fanns allsköns åkattraktioner inklusive en fullstor berg-o-dalbana med bl a 2 loopingar

 

Sista stopp i Times Square var en Pizza Hut varefter vi begav oss hem för att flyga helikopter.

Imorgon är det tidigt uppvaknande då vi dels skall fira Emelie som fyller 15 och dels skall hinna med en buss som går 08:45 mot djungeln. Ev. kommer det att bli sparsamt med uppdateringar av bloggen de närmaste dagarna beroende på tillgång till internet.

(2009-10-18)
Vi vaknade först framåt 10:30 och de mer lättväkta kunde vittna om ett sjuherrans åskväder under natten.

En utomordentlig frukost följdes av förberedelser för en dag på stan. Vi åkte taxi och bil in mot stan, parkerade och åkte sedan monorail sista biten.

Väl inne i centrala KL passerade vi genom några exklusiva köpcentrum på vår väg till teletornet KL Tower. Tornet är 421 meter högt, nästan lika högt som Petronas Twin Towers (459,1m) som ligger alldees intill. Utsiktsplatsen i KL Tower (på 276m) ligger högre än den i Twin Towers så valet av torn att åka upp i var enkelt.

Efter en 52 sekunders hissfärd kunde vi skåda ut över hela Kuala Lumpur och få höra Pär berätta initierat om byggnationer och annat. Väl nedkomna igen provade Julia, Emelie och Calle att åka linbana.

Lunch åt vi på en muslimsk lokal restaurang där den dyraste rätten kostade 12 kronor.  Efter maten gick v till ett teknikvaruhus i kolossalformat. Det var 7 våningar med bara teknikprylar: mobiler, datorer, tv-apparater, kameror mm mm. Många ville ha mycket, men det enda vi handlade var ett linsskydd för 100 kronor. Efter ytterligare något köpcentrum stannade vi till hos en fotmassör där de flesta valde massage och jag och Calle valde fisk-spa. Fisk-spa var tre bassänger med mängder av fiskar i olika storlekar. När fötterna var nedsänkta i baden attackerades de av fiskarna som bokstavligen åt upp förhårdnader och dött skin. Efter hand flyttade man sig från de riktigt stora grovätarna till de mindre finsmakarna. Fötterna syntes knappt emellanåt för alla fiskarna. Spännande upplevelse!

Överallt har de avancerade och vackra kristallkonstverk utlagda och det är för att fira Deepavali vilket är ljusets högtid.

Ytterligare något köpcentrum hann vi utforska innan vi passerade genom ett grönområde varifrån man kunde se Petronas Twin Towers vackert belysta torna upp sig mot skyn.




Innan hemresan stannade vi i ett snabbmatsområde och åt ett hastigt kvällsmål. Notering i marginalen: McDonaldsindex här är 20 kronor (=priset för Big Mac & Co).

För att variera transportmedel åkte vi tunnelbana tillbaks till bilen och väl hemkomna kunde vi konstatera att Åtvidaberg tagit sig upp i Allsvenskan. Det finns alltså hopp för dem som ramlar ur.

Idag har vi låtsashandlat, imorgon blir det på riktigt. Gonatt!